Tjabo

Tjabo, som den här berättelsen handlar om, är en treårig irish soft coated wheaten terrier eller, som en del kallar rasen, softis.

Namnet har rasen fått för att de har en så mjuk vetefärgad päls. Tjabo är som sagt en terrier. De är ju kända för sin envishet, men också för att de tycker om att busa och hitta på en massa tokigheter. Han är verkligen en riktigt liten buse och hussegris. Nästan för busig i bland, tycker hans husse och matte.

Det bästa han vet är att få åka bil och att få ligga i mattes och husses säng. Det gör han, så fort han får en chans, fastän han vet att han inte får vara uppe i sängarna. Han ser ut som en liten ljus nallebjörn, fast mycket mindre. Han är ungefär en halv meter hög och springer oftast omkring med nosen nere i backen, som den värsta dammsugare. Han brukar alltid ha en liten röd snusnäsduk runt halsen. Han har fullt med andra hyss för sig.

Så fort det ringer på dörren blir han så glad att han alltid måste ha en sko eller ett mjukisdjur i munnen när han hälsar på de som kommer. Han springer ut och in hela tiden. Varje gång han springer ut på tomten tar han med sig en sko. På kvällarna, när alla ska gå och lägga sig, får husse gå ut och hämta alla skor som Tjabo har tagit ut. Ibland kan det vara åtta, tio skor som ligger vid grinden. Ser nästan ut som en skoaffär där någon provar skor.

Det bästa Tjabo vet är att få äta rå köttfärs och sova länge på morgnarna.

PS Killen till höger med den blåa snusnäsduken runt halsen är min jobbiga lillebror Sune.